Sommaren tvåtusentio. Makarna Coelho-Ahndoril, pennorna bakom författarpseudonymen Lars Kepler, har en följetong i Dagen Nyheter, ”Paganinikontraktet”. Helt uppslag. Del 7/50. De tar plats, tilldelas utrymme. Gaget är nog inte illa, paret ser ut att gilla pengar. Köpa sommarhus, precis vid vattnet, eller en ny innerstadslägenhet där på Kungsholmen. Wargentinsgatan 4.
Idé och kritiksidan, uppslaget innan följetongen, där diskuteras krisen i den samtida poesins varande eller intet varande. Och poeter/författare, tillika litteraturkritiker pladdrar på. Alltså handlar det om en grupp människor som sitter och smeker varandra. De skriver den samtida poesin, samtidigt som de själva sitter och bedömer den. Och de är inte intresserade av några andra röster, har man inte själv fått en bok utgiven, då får man inte yttra sig. Undrar varför alla kritiker har en mästrande ton. Känner jag mig utanför, då går jag där ifrån. Oönskad. Har sanningar att säga, men hyckleri föredras. Å varför är Märta Myrstener utnämnd indiekorre, å varför nedlåtande om förorten.
Ingen eftersändning till lantstället i sommar, tack. Och fort stänga av radion efter Sommar i P1, då om söndagseftermiddagarna, så man slipper sommarnovellerna, jättedåliga.
Papperstidningar är pjåkiga, det enda bra med dem är de fina bilderna man kan klippa ut, å så kan man göra kollage att dekorera fula hyresrättsväggar med. Man kan inte ”länka” till en juste “musikvideo” i dem, men likväl att en dag få vara reguljär skribent, avbildad. Inte ”mygla” med drömmarna, tack Jan Myrdal för att du gjorde det ordet vida känt.
Följetänger känns artonhundratal, Dickens och Dostojevskij, eller svenskt veckotidningsfenomen under femtiotal. Ålderdomligt, det förgångna, det bortglömda.
Sveriges Television, med sin Allsång på Skansen, som de enligt Aftonbladet vill att Håkan Hellström ska leda, vilket borde leda till den stora popsnöredöden. Ena körtjejen snygg. SVT med sin Jolosignerade följetong ”Någonstans i Sverige, där Janne Carlsson blev ”Loffe” med hela svenska folket (Minnes televison). Annars mest skandinaviskt skräp. Men där i den ransonerade sommartablån finns bilder från det gamla Sverige, nämligen journalfilmsprogrammet “Så såg vi sommaren då”. Sänds sporadiskt, mestadels på SVT24, måhända utan sändningschefens vetskap, och visar undersköna bilder från det förgångna, fotografier ur landets fotoalbum.
Svartvitt, ingen solbränna kan urskiljas. Ifall hennes hår är solblekt, det kan jag inte se. Nasal speakerröst. Bomullskläder. Sommarkollo, skollovskoloni för barn. Alltid leende, som om allt var bättre förr. Vilket det ju inte var, åtminstone inte om man ska tro Lubbe Nordström. Lägg märke till styckenas fina namn.
Oftast är det landskap som porträtteras i programmet, landskapsrapsodier, nu om sisten (29/6) var det Hälsingland. Informativt på ett vackert vis. Programinformation löd:
“Vi får följa två ungdomar, Bibi Lindqvist och Bengt Blomgren, genom landskapet någon gång sommaren 1949. Genom skogar och över linfält, upp på Järvsö klack och andra utsiktspunkter går vi. Vi ser också en skymt av landskapets stora skafferi; lax, strömming, lingon och jordgubbar.”
Programmets titel insinuerar att vi ser på sommaren ”annorlunda” nu, än vad vi gjorde då, men så är de ju med det mest. Aldrig ska man kritisera det förgångna utifrån samtiden. Man kan inte lägga det förgångna till rätta, justera det. Det måste accepteras, precis som var och varje måste acceptera sitt eget förflutna.
Det förgångna, det är som ett annat land; de gör saker annorlunda där. Har inga som helst tankar på att försöka reda ut hur gemene man ser på sommaren nu för tiden, å sen i jämförelse med hur man då såg på den. Nä, inte alls. Kanske samma sak, det som förenar förgångna sommar och nutida somrar, det är väl att det då liksom nu råder ett undantagstillstånd.
Nä, låt oss istället tala om det förgångna. Någon annans förgångna, låt oss tala om falsk nostalgi, då det är något som aldrig har upplevts som saknas. Mode och inredning, ytliga ting vurmas det om. Retro. Unga människor klär sig enligt gamla skrik, så fina kläder, inte köpta i Ullared (blågult), inreder sina rum och lägenheter med gammal plast, tapetserat nattduksbord, och de helt å hållet avfärdar Ikea (blågult). Allt visas upp på bloggar, Internet, modern teknik. Paradoxalt. Åh, de kramar de förgångna som fanns det ingen framtid. Å jag önskar montera ihop Ikea-kataloger till en bokhylla, som jag kan förvara mina Ikea-kataloger i, ladda ner ritning på den blågula hemsidan. Och sen äta hamburgare i solen, för att fira byggets uppförande.
Dokumentärfilmen ”När Domus kom till stan”, av Anders Wahlgren, gör inget annat än kritiserar sjuttiotalets kommunpolitik, då stadskärnor från sjuttonhundratalet revs för att ge plats åt varuhus efter amerikansk modell. ”Åh, hur kommunernas starka män kunde tillåta detta?”. Ja, det har väl med pengar att göra, kostymbrallornas fickor sprängfyllda med tiokronorssedlar.
Det blev fult, och innan var det fint. Ja, men det blev också bra, och innan var det dåligt. Människorna på filmupptagningar från invigningar av varuhusen, de ser överlyckliga ut, glada över att kunna köpa burkskinka och klänningar i samma butik. Allt blev så mycket enklare, och billigare. Och handelsbodarna och herrekiperingarna slog igen, men deras biträden fick ett välavlönat jobb på kommunen, å så köpte de villa.
Selektiv, det är vad människan är. ”PICK ME!”. Det förgångna är bara trevligt i nuet, för nu kan man välja, smågodisplocka dåets bästa bitar; så som en viss musikgenres blomstring, litterär strömning eller hårnålsmodell. Inga utav dåets nackdelar erfar man . Likheter med diktande; man skriver bara det man vill ska läsas, är selektiv, förskönar, utelämnar ickesmickrande ting, sådant utan litterärt värde.
Sommarloven var kortare, och likaså semestrarna. Livet var i regel också kortare, å det är ju trist om man tycker livet är skoj. Tackar det förgångna, för allt det ställt till mitt förfogande. Nuets privilegium, de som genomlevat, som har ett förgånget, deras privilegium är att de kan minnas de bra sakerna, men (glömma) låta bli att minnas de dåliga sakerna. Låta bli, som om man kan (glömma) låta bli att minnas. Knappast. I det förgångna, då ville jag andra saker.
Kommer inte kunna skriva någon konventionell roman den här sommaren heller, ens ett blogginlägg. Allt är bara solbrända lår i träbåtar, konjakssörplande bersåbrudar, den nysasfalterade landsvägen som sängtäcke, allmogespöken bland hundkäxen, friggebodar med gustaviansk inredning… Och aldrig någonsin skulle jag kunna skapa en handlande karaktär med namn å allt, skulle kräkas då. Alla blir vi tillägnad något att skriva om, skriva sant och nära om, så måste det vara, och därför tänker jag skriva om Loftahammar, där i Tjusts (långt u) skärgård. Å där bland Gamlebys alla kuriosabutiker, i ett tidningsställ ”Minnenas journal”. Grannkommunens snyggaste tjej, henne såg jag på pizzeria Monte Cristo, vid Lilla torget. Å hennes hår var blont å kort å ljusbruna ögon, verkade så trevlig och framåt.
Å jag har förklarat för stora författares spöken att jag också vill nu, att jag känner mig redo, att jag har lyssnat på dem och nu själv vill tala, och egentligen behöver jag inte deras tillåtelse… Detta är tidigt tiotal, och jag är tjugoett år. Vackert väder, å musiken är bra å för första gången på länge en solbränna, saknar äntligen inget, förlorar inga fler somrar.
Och om någon säger att jag skriver dåligt, då vet jag att denne bara är avundsjuka för att jag skriver vackrare om saker som denne själv skriver om, och det är tvåtusen å tio och jag tycker inte att man ska sitta ensam på ett kafé. Gå hem och brygg kaffe, det skulle göra dig gott, vi som tror att vi har ”a way with words”,
”Avundsjuk, du är ju bara avis, var glad för hans skull istället”. Alltså, det räcker med ”sjuk”, behöver inte precisera. (Skratt). Någon annan skriver bättre än vad jag gör, och därför vill jag inte leva längre. (Skratt). Ballar ur, jag ballar ur. Å Stockholm kommer igen, om trettioåtta mil. Skicka vykort föreställande små köpingar, samhällen, orter, byar, å skriv på baksidan lite på skämt “I wish I wasn’t here”, ställ dig nere på tågstationen, eller på Swebushållplatsen och vänta ytterligare en liten stund. Oh, you railway station.
Text: Viktor Andersson
Fotografier: “Swedish Summer 1948″ by Mark Kaufman
